top of page

Kan hen sitta?

Har du tänkt på friheten som kommer med att sitta? Att själv kunna hantera sin kropp, få förutsättningar för att äta och kommunicera samt ges möjlighet till lek och utforskande med händerna. En viktig milstolpe för det lilla barnet och en stor seger för många med funktionsvariation som krigar för att nå dit. Sittandet ses ofta som en enkel uppgift för barnet, men är det så? När kan man faktiskt sitta? Och vilka motoriska pusselbitar bygger upp uppgiften?

I min värld är sittandet en lika stor och fantastisk bedrift som vilken annan motorisk milstolpe som helst. Och precis som alla andra motoriska färdigheter behöver barnet ges tid att öva upp sin förmåga till sittande. På samma sätt kan sittandet användas som medveten träning för barn med motoriska utmaningar, bara man vet vilka pusselbitar man är ute efter.


Så vad lär sig barnet i sittande?


Tonus En grundförutsättning för att kunna sitta är att hålla kroppen upprätt mot tyngdlagen. Att hitta en balans mellan framåtlutad och bakåtlutad, mellan att luta åt höger eller vänster. Det handlar helt enkelt om att koppla in våra muskler i en jämn grundspänning kring ryggraden vilket utgör basen i vår hållning (postural kontroll). Denna grundspänning i muskulaturen kallas tonus och är något det lilla barnet bearbetar under sina första 4 månader i livet. Att ges möjlighet att sitta i en famn och själv kontrollera huvudet, lätt framåtlutad över förälderns underarm, är något som hjälper barnet i sitt sökande efter reglering av sin tonus och på sikt leder till den hållningskontroll som krävs för sittande. På samma sätt kan barn som krigar mot för hög tonus (spasticitet) eller för låg tonus (hypotoni) gynnas av att positioneras i ett lätt framåtlutat sittande för att utmana kroppens automatiska posturala respons och på sikt träna upp en bättre hållningskontroll i sittande.

Men kan ett barn sitta när det hanterar hållningen sittandes i en förälders famn eller avlastad i matstol? Även om barnet redan här ges bättre förutsättningar för kommunikation och handlek så finns det mer kvar att lära i sittande.


Tyngdpunkt över stödyta Även om barnet har en god tonus som tillåter sittande i famn tappar det lätt balansen om det placeras fritt på golvet utan stöd. Det har förstått hur det ska hålla kroppen upprätt som en pelare mot gravitationen, men hjärnan har inte ännu fått greppet om vart kroppen har sin tyngdpunkt (viktcentrum) eller vart den har sin stödyta (yta med kroppskontakt mot golvet). För att hålla sig i balans behöver kroppens tyngdpunkt hålla sig inom stödytan, något som kan vara klurigt för det lilla barnet, då rörelser av huvud, armar och ben ständigt förskjuter tyngdpunkten. Ett barn kring 6 månader som hållningsmässigt hanterar ett fritt sittande på golvet faller lätt i sidled eller bakåt vid minsta rörelser och man brukar bygga upp med kuddar runt omkring som skydd mot olyckan. Fortsätter barnet att ges chansen till ett fritt sittande ökar successivt förståelsen för tyngdpunkt och stödyta och hastigheten i barnets automatiska jämnviktsreaktioner övas, vilket gör att det kan bibehålla ett stadigt sittande under lek och rörelse. För små barn eller barn med motorisk utmaning kan ett par bestämda händer eller viktkuddar på låren ge den extra tid som behövs för att jämnviktsreaktionerna ska hinna parera tyngdpunkten tillbaka över stödytan och bidra till det motoriska lärandet.

Men kan ett barn sitta när det kan bibehålla ett sittande på golvet då? Visserligen innebär det en stor frihet för såväl barnet som närmsta omgivningen och ökar förutsättningarna för lek och kommunikation. Men fortsatt finns det mer att lära!


Fallreflexer Att behärska en god hållning i sittande och veta hur man ska parera för att hålla sin tyngdpunkt inom stödytan är en stor bedrift men vad händer när kroppen hamnar för långt utanför stödytan?

När det lilla barnet lärt sig att behärska uppfattningen av jämnvikt är det dags att utforska asymmetrisk belastning, helt enkelt att hålla balansen när kroppen inte sitter rakt. Den första delen av den inlärningen sker ofta spontant när det lilla barnet sträcker sig för långt efter en leksak och per automatik parerar fallet genom att sätta ned armen i marken. Fallreflexerna i form av armarna som sträcks ut för att dämpa ett fall utvecklas i regel först framåt, sedan i sidled och sist bakåt. När barnet parerar ett fall i sidled vrids ofta benet på motsatt sida ut för att bidra till balans i den nya positionen. På sikt utvecklar barnet rörlighet och smidighet i samarbetet mellan arm, ryggrad, bäcken och höft för att ledigt kunna parera och byta position i sittandet under lek. För det lilla barnet och barn med motorisk utmaning kan det vara givande att erbjuda underlag med varierad lutning och sittande som uppmuntrar till handstöd i olika riktningar för att ge barnet utmaning i att ta emot sig samt öva upp bålens och höfternas reaktioner i att ta sig tillbaka till det upprätta sittandet. Lärdomarna från sittandets fallreflexer tar barnet med sig till högre positioner i motoriken, så som knästående, stående, cykling, mm. Barn som inte litar på sin fallreflex kan ta mer tid på sig när det kommer till att våga delta i nya moment som kräver balans på grund av en omedveten oro över att inte kunna ta emot sig.


Men nu då? När man behärskar sin hållning, kontrollerar tyngdpunkt över stödyta och dessutom kan parera när man faller- NU kan man väl ändå sitta? Med en snäll tolkning får vi väl säga ja. Men sett till det stora motoriska pusslet saknas fortsatt en viktig del av lärandet. Och VILKEN viktig bit sedan!


Förflyttning till och från Sittandet kan tolkas lite som ett sidospår i den motoriska utvecklingen om man ser till hur vi vuxna använder funktionen. Sittande leder inte till något annat än just sittande, medan så många av de andra motoriska milstolparna lägger grunden till eller sker i en förflyttning mot något annat. Magliggande leder till krypande, krypande till knästående som leder till stående. Men i barnets sätt att använda sittandet har det sin givna roll – I FÖRFLYTTNING! Ett barn som fastnar i beskrivningen ovan blir ofta bekvämt med situationen. Det kan utvecklas socialt, kommunikativt och erbjuds ofta spännande utmaningar för handmotoriken. Men utan förflyttning till och från sittande begränsas barnets möjlighet till eget utforskande. Förflyttningen från sittande leder ofta till krypstående och innefattar flera fina rörelsereaktioner som bidrar till stabilitet kring skuldra, bål och bäcken. Den omvända rörelsen från krypstående till sittande utmanar samma kroppspartier i att hålla emot och ta ut rörlighet i lederna. Det lilla barnets lek till, från och i olika positioner av sittande bidrar till förståelse av den egna kroppen och framför allt, av konceptet ATT FÖRFLYTTA SIG. Det lilla barnet och barn med motoriska utmaningar kan stöttas i att utforska rörelseresan till och från sittande genom att stå i fyrfota mot en liten upphöjning och mjukt guidas ned till sittande via ena höften, alternativt uppmuntras att vända sig från sittande till fyrfota stående mot samma upphöjning.


Hanterar man detta; att kontrollera hållning, tyngdpunkt, stödyta, fallreflexer samt att fritt koordinera dessa i en viljemässig förflyttning av kroppen till och från positioner- DÅ har man till fullo hämtat med sig alla de fantastiska pusselbitar sittande har att erbjuda och kan sedan slipa vidare på dem genom sin fortsatta motoriska utvecklingsresa.



Barn är barn- låt oss vara guider Barn lär i sin takt. Så är det verkligen och det ska vi ha med oss! Samtidigt lär barn i samspel med sin omgivning och en medveten omgivning ger barnen chans att mjukt guidas vidare och uppmuntras i sin utveckling istället för att behöva fastna och klura ut lösningen på egen hand. Att uppmuntra ett tidigt sittande är ingen fara för ett barn utan kan med rätt guidning erbjuda roliga, lärorika stunder. Utgå ifrån att inte lämna barnet ensam i situationer det inte självständigt hanterar, men erbjud uppgifter med dig närvarande som stöd. Börja alltid i korta stunder och låt barnets nyfikenhet och vilja leda vägen. Se inte sittandet i sig som den viktiga milstolpen utan fundera på hur du kan bidra till att barnet blir självständig i att kunna välja sittandet som en position bland många. Sittande är komplext och innebär så mycket bra lärande för livet! Tänk att vi kan få vara guider på den resan!

Komentarai


Inlägg: Blog2 Post
bottom of page