Varför inte bara gå?

Jag reser mig från stolen. Tar stegen upp för trappan och drar raskt på mig skorna. Den ena fastnar på hälen och jag vinglar till lite medan jag drar den rätt balanserandes på ett ben. Med lätta steg trippar jag ned för trappan och vidare ned för uppfartens lätta lutning- ut i det varma solskenet. Och inte en tanke skänker jag det sinnrika samarbete mellan rörlighet, reglering, stabilitet, kraft och balans jag just bemästrat…


För visst är det lätt att ta det för givet? De motoriska moment som de flesta av oss använder per automatik i vår vardag. Och det är ju just det som är tanken- att vissa funktioner ska automatiseras för oss så att de kan utföras med minsta möjliga medvetenhet och ansträngning. Det är inte förrän dessa sinnrika samarbeten hakar upp sig som vi behöver reflektera över vad vi faktisk gör och hur det kan påverkas.

Som småbarnsförälder är det svårt att veta vad man har att vänta av resan. Som förälder till ett barn med funktionsvariation blir den förståelsen ännu svårare med den ovisshet och vaga bild av framtiden som kantar uppväxten. Den mänskliga hjärnan tycker om att förstå och att veta sitt mål. När man inte kan se helhetsbilden greppar man tag i det man själv kan relatera till och faktiskt förstå. Därför är det inte ovanligt att man som småbarnsförälder lägger stor vikt vid konkreta milstolpar för tal, kognition och motorik. En viktig milstolpe som de flesta greppar tag i är just förmågan att gå.




Som fysioterapeut möter jag barn där motorikens sinnrika samarbeten har hakat upp sig, där rörlighet, reglering, stabilitet, kraft och balans inte hittar sina roller i förhållande till varandra. Eftersom den anhörigas tankar ofta är riktade mot barnets gång ser jag det som en viktig uppgift att redogöra för vilka pusselbitar av samarbetet som saknas och varför min rekommendation ibland handlar om att barnet ska träna på annat än just gången i sig för att närma sig de första stegen.

Att gå är en fantastisk bedrift som innefattar kontroll över flertalet leder från nacken och hela vägen ned till tårna. Ett magiskt samarbete som bär upp vår kropp mot tyngdlagen över en pytteliten stödyta. För en automatiserad gång behöver vi ha en viss funktion och automatik i vår hållningsmuskulatur (posturalt) men det fina samarbete som sker i våra ben är väl värt lite uppmärksamhet!

Så varför envisas vi terapeuter med att uppmuntra andra positioner än just den upprätta gången? Jo, helt enkelt för att olika positioner ger olika utmaning för en och samma kroppsdel och en rik rörelsevariation är just det som lägger grunden för motorikens sinnrika samarbete. Rörlighet, reglering, stabilitet, kraft och balans. Pusselbitar som tillsammans formar motivet av en funktion. Även om delar av bilden går att tolka utan alla bitar på plats så kommer man ofta till lägen där helheten faller utan det som saknas. Så vad leder fram till den fantastiska rörelsekedja som möjliggör gången och hur samlas pusselbitarna in?


Bäcken:

Bäckenet är den stabiliteszon som sammanlänkar bålen med benen och som för över kraften i gångsteget från det ena benet till det andra. Bäckenpartiet består av höftkammarna, svanskotan och de två höftlederna samt de muskler och ledband som ger stabilitet och kraftutveckling.


När barnet föds är kroppen sammandragen som en boll och under de första månaderna ger gravitationen och kroppens egna tyngd belastningen som krävs för att samla på sig pusslebitarna rörlighet och mjukdelsreglering kring bäcken och höftleder. Detta sker främst i ryggliggande och magläge och fyller funktionen att låta kroppen ta ut sitt fulla omfång.


När barnet börjar hantera vändningar och sittande utmanas bäckenpartiet gällande rörlighet i rotation och sidoböjning men får också mycket utmaning gällande att reglera muskelspänning och kontroll kring både ländrygg och höftleder.


I resan från krypande och uppresning mot stående sker något mycket viktigt för gångfunktionen (vilket är en orsak till att terapeuter ofta uppmuntrar till krypande lek). Här bygger barnet upp muskelkontrollen över respektive höftled för sig men etablerar också samarbetet mellan höfterna och bäckenet och skapar den kraftfulla stabilitetszonen som är basen för vår gåbalans. Enkelt förklarat ser barnet till att koppla in så många nervkopplingar som möjligt till musklerna kring vårt höftparti genom alla de uppresningar och klättermoment det utför innan gången är på plats.


Knä:

Knät är en gångjärnsled vars uppgift främst är att sträcka och böja. Tack vare knäna kan vi böja benet och kliva upp på höjder eller huka oss ned till golvnivå.


Även för knäna handlar den första tidens rygg och magläge att samla rörlighetens pusslebitar för att gå från den ihopböjda nyfödd-positionen till att sträcka ut i fullt omfång.

I vändningar och sittande lek befästs rörligheten och muskler på framsida och baksidan av låret utmanas i att reglera sin normalspänning. I den krypande leken och uppresningar belastas knäleden av trycket mot golvet vilket stimulerar utveckling av knäskålen som ger skydd och god biomekanik kring leden (den utvecklas vartefter även hos icke krypande barn). I uppresning mot stående sker samma inkoppling av nervkontakter till musklerna som för sätet och barnet lär sig kontrollera den kraft som behövs för att lyfta kroppen mot tyngdlagen och ta sig upp på och ned för höjder.


Fot:

Foten består av flertalet småben- allt från hälben, mellanfotsben och tåleder- som tillsammans ska säkra den stabilitet vi behöver för att bära upp vår kroppsvikt och dessutom erbjuda den flexibilitet vi behöver för att hantera ojämna underlag. Vilken uppgift!


För att klara sitt ärorika uppdrag börjar foten att utmanas tidigt. Det nyfödda barnet har ofta en känslig fot som lätt går in i automatiska rörelsemönster vid beröring. Dessa små rörelser utmanar tidigt regleringen av muskel- och senaktiviering kring tår och fötter, vilket förstärks av hur det lilla barnet ofta drar med fötterna över underlaget, fastnar i täcken och spretar med tårna.


I vändningar och förflyttningar till och från sittande utmanas dessa rörelser med mer belastning i och med att foten stabiliserar upp, parerar och skjuter på i rörelserna. Dessa moment förbereder senor och muskulatur i fötterna på att så småningom kunna hantera den fulla kroppsvikten rakt mot tyngdlagen.


I uppresning mot stående kopplas slutligen kedjan samman genom att vadmuskeln som löper från knäet till hälen engageras under belastning och ges chans att befästa nerv-muskelkopplingen. Då fotens fokus under utvecklingen legat på stabilitet kommer vadernas förmåga att utveckla kraft fortsätta förstärkas genom gången i sig och leda till galopp, hopp och bromsen i nedförslut på sikt.


När slutligen de första stegen kommer har barnet lyckats koppla ihop rörlighet, reglering, stabilitet och kraftutveckling så pass väl att det nu lyckas samordna kontrollen av dessa så pass att det kan balansera sin kroppsvikt, mot tyngdlagen, över fotens anmärkningsvärt lilla stödyta. Hur häftigt är inte det!?



Så, varför inte bara träna på att gå? Helt enkelt för att det inte är så ”bara”. Det lilla barnet gör ett fantastiskt jobb i att samla sina pusselbitar längs vägen. Trilskas gångdebuten kan vi ofta vinna så mycket mer på att backa tillbaka, hitta rätt pusselbit. Och sedan se hur barnet formar sitt motiv av funktionen och själv sätter gränsen för hur långt det kan nå i samklang med sina kognitiva förutsättningar.


Referenser:

L. Bly; Motor Skills Acquisition in the First Year

E.S Crelin; Functional Anatomy of the Newborn