Ibland träffar vi barn med hög integritet. Barn som inte tillåter att vi rör dem eller tillåter sig att lockas till rörelse eller lek på våra villkor.
Som terapeut finns det här tre vanliga scenarier:
1. Det går inte att göra något under besöket och familjen går hem utan några nya tankar eller redskap.
Den här varianten gör ofta att föräldrar känner ännu större press inför nästa tillfälle och att barnet måste ”prestera” för att besöket ska vara värdefullt. Det kan också ge känsla av uppgivenhet hos föräldrarna. För barnet kan det innebära en upplevelse av att inte ”tillfredställa” de vuxnas behov och därmed känna sig lite misslyckad.
2. Barnets gräns respekteras inte och de övningar som är planerade utförs ändå trots tydlig markering att barnet inte vill medverka.
Att passera ett barn gräns kan innebära påverkan på barnets fortsatta upplevelser gällande liknande händelser. Det kan också innebära minskat förtroende för vuxna och en upplevelse av övergrepp. Det kan ge framtida påverkan.
3. Att lyssna in barnets gränser och respektera dessa. Istället observera barnet i samspel med föräldrar eller i fri lek. Utifrån den observationen samtala med föräldrar och därifrån forma aktiviteter som kan fungera i hemmiljö. Barnet behöver alltså inte utföra eller visa upp på plats.
Barn behöver också bli respekterade Scenario 3 är den variant som vi eftersträvar i allra högsta grad. Barn behöver precis som vuxna bli respekterade och hörda. De har lika stor rätt att bestämma över sin kropp som någon annan. (Det finns givetvis ingrepp som kräver utförande i stunden, fysioterapi är ytterst sällan en sådan sak).
Vi förespråkar att observera barnet och ihop med föräldrar forma verktyg och lek på hemmaplan. I en trygg och accepterad miljö.
Vi vet att många av de föräldrar vi träffar kan känna en oro inför ett besök. En önskan att allt ska klaffa och att barnet ska visa upp sina bästa sidor. Vi, vi vill se verkligheten och vi vill att barnen ska få vara- och respekteras precis som de är!
Vi vet att ni är många föräldrar som upplevt att barnets gräns har korsats och suttit på sidan med en klump i magen. Vi vill stärka er i att ni har all rätt att säga stopp, att vara tydliga och att visa terapeuter och ert barn att barnets gräns är värd att respektera!
Vården
Reflekterar vi över barns reaktioner och låter deras röst ha tillräckligt inflytande inom vård och terapi idag? Finns det verkligen en ålder när en människas upplevelse bör börja respekteras? Eller är det en rätt vi föds med?
Ett barns beteende står ofta för något
Stannar vi upp och funderar över känslan bakom motståndet? Är det tråkigt eller ett valt beteende eller står reaktionen för ett obehag, en rädsla eller rentav en avsaknad av förståelse för ”vinningen ur barnets perspektiv”?
Vad är era erfarenheter. Vilket scenario möter ni oftast?
Alla ni barn som står upp för vilka ni är och sätter era gränser- ni har vår största respekt och vi tackar er för de lärdomar och insikter ni förmedlar!