Är du en "jobbig förälder"?
Har du någon gång under ditt föräldraskap känt dig som en förälder som upplevs som jobbig av andra? En känsla som kan uppstå i dialog med andra, det kan tex vara bland vänner, servicepersonal, skolpersonal eller inom vården. Varför infinner sig den där känslan? Är det en känsla som uttalas i ord, signaleras eller "felaktigt upplevs" av mottagaren?
Finns det jobbiga föräldrar?
Majoriteten av alla förälderar i vår värld vill det absolut bästa för sina barn. Vi föräldrar vill att våra barn ska få må bra, utvecklas och vara trygga. Vi vill att de ska få förutsättningar att ta del av livet och göra det med den största möjliga trygghet. Vi har alla olika förutsättningar både att ge och uppnå detta. Men majoriteten kämpar dagligen för detta på olika sätt. För en förälder där förutsättningarna till detta är påverkade så finns det ett ständigt hot att inte kunna leva upp till önskan om att barnet ska få må bra, utvecklas och vara trygg. När detta hotas agerar vi utifrån individuella förutsättningar för att påverka dessa förutsättningar. För vissa föräldrar innebär det att ta kontakt med vården för att söka hjälp och stöttning, för andra att det behövs åtgärder inom skolan, för vissa att boendet behöver anpassas. Listan kan göras lång. Gemensamt är en stävan efter välmående, chans till utveckling och trygghet. Grundläggande faktorer för att kunna ta för sig av livet. Är en person "jobbig" för att den försöker skapa förutsättningar för en god uppväxt, en trygg tillvaro och ett liv medvälmående och möjlighet till utveckling. - Nej!
Det som kan vara "jobbigt" för mottagaren är när det som efterfrågas kanske inte alltid är lösningen på orsaken till svårigheten, att föräldrar ibland kommer med "beställningar" på lösningar som mottagaren inte håller med om. Där mottagaren upplever att föräldern i fråga försöker domdera och bestämma. Men det är i sig inte förälderns som är jobbig men situationen kanske är det- för båda parter.
Vad kan mottagaren göra?
Jag som skriver denna text (Hanna) är både förälder och fysioterapeut. Jag har också upplevt mig som en "jobbig förälder" för att jag driver mina barns rätt till välmående och utveckling. Men ännu oftare står jag på andra sidan som mottagare och träffar föräldrar som KRIGAR för sina barns rätt till välmående, trygghet och utveckling. Viktigt i dessa möten är att alltid komma ihåg vad grunden till "krigandet" är, vad grunden till kampen är, vad grunden till frustrationen är. Det är KÄRLEK. En önskan om att ge sitt barn en trygg uppväxt, en möjlighet att ta för sig av livet och utvecklas utifrån sin fulla potential. Jag som mottagare i det mötet behöver se den hela bilden, förststå grunden och bemöta den. Sedan behöver jag kunna rikta energin och mot rätt åtgärd. Och det är precis där mottagarens kompetens kommer in. Som ett komplement ihop med föräldern. Som ett team med föräldern för att nå samma mål!
Vad kan du som förälder göra?
Jag skulle önska att det var så enkelt som att skriva att när ni går in i ett samtal där ni behöver stöttning kring ert barn, uttryck er oro och be om kompletterande tankar för att nå ert mål. Jag önskar att det hade varit tillräckligt. Vi vet att brist på tid och resurser gör att många inom sina yrken inte har tid att förändra förutsättningar. Men med tydligt uttalade mål och syften har ni större chans att sträva mot samma mål.
Vad skulle mottagaren gjort om det var dennes barn?
Ibland får jag frågan- vad skulle du gjort om det var ditt barn? Jag tror att den frågan är viktigt. Att ibland påminna en yrkesverksam tyngd av resursbrist och tidsbrist att ni är föräldrar precis som dem. Att ni älskar era barn precis så som de älskar sina. Att de preicis som ni vill det bästa för sina barn!
Ibland behöver vi påminnas.
Och NEJ- ni är inte jobbiga!